Vaknat upp till ännu en katastrof

 
Jag vaknade strax innan 17 efter att ha jobbat natt. Äter, hänger en tvätt och slår på datorn. Möts av vad som hänt i Bryssel på morgonen. Fruktansvärt. Håller just nu på att lyssna och läsa ikapp det jag missat när jag sov. Känner att jag måste skriva något om det här med tanke på att mitt förinställda inlägg om våra nya golv dök upp tidigare i eftermiddags. Känns ju ganska fånigt att skriva om renovering när Europa utsatts för ännu ett terrorbrott. Jag skriver sällan om politik i bloggen, tycker och vill inte att min blogg ska täcka allt som händer i mitt liv och i världen, men när sånt här händer så kan jag inte låta det gå obemärkt förbi. Vem som ligger bakom explosionerna är inte helt bekräftat än och jag ska inte göra en nyhetsammanfattning. Precis som jag skrev i november så måste vi försöka leva våra liv som vanligt och inte låta hat och rädsla ta över. Det är just hat och rädsla som gör att partier som SD eller presidentkandidater som Donald Trump når framgång. Jag försöker att inte vara rädd för terrorism, men jag är rädd för vart världen är på väg. Att dessa rasistiska partier och ledare får så mycket stöd, det är riktigt oroväckande och helt enkelt för jävligt. Jag vet inte vad jag ska skriva mer... Skulle vilja få till ett bra avslut på den här texten, men jag tror jag struntar i det. Har fått fram vad jag vill få fram och det får räcka.
 
 
 
Text | | Kommentera |

November har inte varit snäll

 
Hej på er! Jag vet inte riktigt hur jag ska börja efter min två veckor långa bloggpaus, men november har inte varit snäll. Jag drog ju på mig en jobbig långdragen förkyldning kryddat med feber så min ork och energi har varit obefintlig hela månaden. Har mest vilat, lyssnat på radio och poddar, tittat på tv och funderat över saker och ting. För november har verkligen inte varit snäll. Vad är det som händer i världen? I Libanon och Paris... Det har tagit emot att börja blogga på som vanligt efter den där helgen. Jag har lyssnat på P1 hela dagar när jag varit sjuk, följt allt som hänt. Och jag vägrar tillåta mig själv att vara rädd för terrorism. För när det gäller terrorism kan jag kan aldrig förutspå när, var, hur och av vem. Vi måste komma ihåg att terrorism är ett verktyg som kan utföras av många olika grupper med helt olika värderingar, det är inte synonymt med en viss religion eller religion överhuvudtaget. Jag är inte rädd för terrorism men jag måste erkänna att jag är rädd för vad terrorismen bidrar till. Rädd för ökat hat, oförståelse och fördomar. Rädd för ökad rasism, för ökade sympatier för sverigedemokraterna (och liknande partier i andra länder) och sabotage av asylboenden. Som så många andra vill jag påminna om att människorna som flyr från sydvästasien flyr från just terror och krig. 
 
Vi får se när jag känner för att börja blogga om inredning och recept igen, men eftersom jag ska försöka att leva på som vanligt så dröjer det nog inte länge. Jag kände bara att jag inte kan låta det som skett gå obemärkt förbi här på lilla bloggen ♥
 
 
Text | | Kommentera |

Vi måste fortsätta att hjälpa

 
Vi tar en paus från alla recept och bilder på kläder och inredning. Det går inte att köra på som vanligt. Jag har försökt skriva ihop ett inlägg om detta i två veckor nu, börjar skriva en mening, sedan raderat. Känt att mina ord inte räcker till. Men tiden går och jag vill inte förbli tyst. Måste skriva om det. Det är så viktigt. Nu gör jag det bara.
 
Det har gått lite mer än två veckor sedan den tragiska bilden på Alan började spridas. Ett tre-årigt barn, död på en strand i Turkiet. Död på grund av att hans familj försökte ta sig från krigsdrabbade Syrien till ett tryggare Europa. Nyligen spolades ännu ett litet barn upp på en strand i Turkiet, denna gång i fyra-årig flicka. Alan och fyra-åringen är inte ensamma om att drunka i Medelhavet, i år har över 2500 människor har dött i sin flykt över Medelhavet. Jag blir så himla ledsen och arg när jag tänker på det. Det ska inte behöva gå till såhär. Jag blir också ledsen och arg när jag läser om hur vissa länder i Europa beter sig mot flyktningar, hur mänskliga murar byggs. Mitt i detta elände känner mig ändå glad och hoppfull när jag hör om hur folk engagerar sig och skänker pengar. Det finns så många som har hjälpt och vill hjälpa. Den här månaden har min familj skänkt pengar till olika hjälporganisationer och planerar att bli månadsgivare. Det är hemskt att en bild på ett dött barn ska öppna våra ögon och få oss att förstå att det verkligen händer - att miljontals människor flyr, många dör på sin flykt och väldigt många behöver hjälp. Jag tror och hoppas att detta bara är en början, att vi fortsätter att prata och skriva om det, dela artiklar, skänka olika förnödenheter och skänka pengar. Alla kan bidra med något.
 
Här är några länkar där du kan skänka pengar.
 
DN:s sammanställning av olika hjälporganisationer
 
Blogghjälpen
 
Vi gör vad vi kan
 
 
Text | | En kommentar |
Upp